Wrongway

Problemet med att jobba är att man blir en så trist person. Man sover när man kommer hem och man lever för helgerna. Och så dricks det friskt med vin för att kompensera den uteblivna mängder som man inte kan hälla ned i magsäcken under vardagarna.
Det är ett sjuhelsickes jävla oväder här i kväll. Det tjuter i husets sättningar och vinden viner som en plågad gammal travhäst.
Dags att boka nästa resa med andra ord.

Kollar Så Mycket Bättre med ett halvt öga. Det är värdelöst. Ingen nydanar. Etype är Etype och Ph är en gammal ruskig tant.

Trevlig helg.

Dags att göra sin månatliga rapport.
Var varit i Tylösand twice samt Norge emellan. Vad sanden hann ändra sig på två veckor. Dock inte konferensfolket! De bestod. Jag blev på ett smärtsamt sätt uppraggad stup i kvarten av en dåre i kavaj och 49 år på nacken. Han vägrade tro att Love var min kille.

I norge blev jag satt med allsång på grensen-tanten, bild kommer sen. Hon hade en man som hette snorre. Vad är egentligen grejen med norrmän?

Trött.

När jag hade uppdaterat mitt senaste inlägg kunde jag väl aldrig ha anat att världens terror skulle ske i Norge. Det skrev jag natten innan, daterat 22 juli. Inte för att jag kände någon som dog eller ens kände till Norges partier direkt innan, så har för den sakens skull hela apparaten påverkat mig till max. Kvällen då det hände, (eftermiddagen) satt jag med Kim och slökollade idioter i USA som äter väldigt starka middagar gjorda på ghost chili och habanero. Så ringer Love som just spelat i Norge och kommit över till närheten av Ed och säger att det har sprängts i Oslo. Jaha, säger jag. Han ber mig slå på tv:n. Då är klockan ca 15.40. Inget på tv:n av värde. Inga extrainsatta program, bara Top Model och typ Trädgårdsnytt. Jag kollar ändå text-tv. De talar om en bomb i Oslo. Inga döda, bara några skadade. Jag tänkte som de allra flesta andra, att det var islamister som velat sabba en dag för norrmännen mitt i juli. Love trodde att det hade med Nato att göra. Vi tänkte inte mer på det och la på. Vid 16.30 kom han hem till mig efter att jag ätit väldigt mkt jalapeno för att motbevisa de på Kims dator.
Vi snackade bara kort om dåden och att det var idioter som endast skulle sabba och härja.
Jag och Kim återgick till våra klipp efter det att Love åkt mot Karlstad - sen gick Kim in på Flashback och läste högst sporadiskt om "terrorn" mot Oslo och fick fram uppgifter om att nån dåre åkt och skjutit ungdomar på en ö. Det fick mig att spetsa öronen...vadå, skjuta på en ö, i närheten av Oslo? Vi läste vidare. Vi kollade twitterbilder som uppdaterade en gång i sekunden och såg döda människor ligga på gatorna vid Regeringskvarteret.

Och på Aftonbladet stod det om att 25-30 döda ungdomar låg i strandkanten. Att gärningsmannen var av nordisk härkomst. Vi drog på live-tv via nätet, och fick se innanför regeringskvarteret, med döda människor på bårar i bakgrunden. Vi fattade nada. Snart blev det helt perflext och konstigt. Vi satt och såg live-tv i 4-5 timmar och vi bara häpnades inför vad vi fick höra...

Sen orkade han inte med mer och jag kollade ensam och bara grät.
På morgonen efter blev dödstalen så kraftigt upphöjda att man trodde det var på låtsas. Chock.

Detta har hängt med så tydligt i mitt liv sen dess. Det är allt jag vill prata om, och efter en fantastiskt ordentlig lyxvecka på Orust, åkte vi till Norge. På ren spontanitet, skulle vi upp till Telemark och Dalen. Ett cp-projekt såhär i efterhand, då det är omöjligt att köra bil effektivt i Norge men, men.

I en stad på vägen till fjällen köpte vi VG. När jag senare den kvällen på hotellet i Morgedal läste om all misär, somnade jag oroligt och drömde mardrömmar om terror i Åmål och Göteborg, bara för att det stod att det fanns fler "celler" i Norge.

Nu känns det dock som att världen (minus anhöriga) gått vidare. Jag kan inte släppa det alls. Det är därför det kallas terror antar jag. It fucks your mind.

Och tyvärr hamnar min fina, underbara västkusten-vistelse i bakhuvudet. Detta tar all min tankeverksamhet. Är nog fel av mig. Har kanske för lite att fundera på. Orust var guldklimpen över i:et. Fick umgås med Pugh och Jojje och alla andra härliga folk i flera dagar (tis-lör) men detta är ändå så apart som det kan bli. Have to wrap my mind around it. Det är verkligen otroligt mörka drivkrafter inblandade i detta.

Bild jag tog igår, i Norge

Jag kan inte svara på varför, men jag föredrar att kluddra här efter folkölsintag. Döm av min besvikelse när jag bara mår illa av detta bärnstensfärgade guld - SAMT - att snusen, som jag älskar så mycket, endast verkar göra saker värre.

Nu kunde ni varken se eller höra vad jag just tog mig för, med det var detta: Blåste ut ett frustrationsmoln av luft genom läpparna likt en galen märr. Sådär som en häst håller på, jag kan inte svara på vad lätet kallas rent "hippografiskt" men jag kan tänka mig att det kan kallas hetsigt hästflås via mule.

Idag är läget: Ledigt tack vare semester. Har varit sådär konstigt deppig sen juni pga vissa saker men trodde väl aldrig att det skulle ge en själatörn. Nu kan jag skriva så eftersom att en människas deppighet inte är ful eller farlig. We all are etc, men jag stör mig som djävulen på att det åkt snålskjuts på mig in i juli. Kort sagt, jag är blasé och ointresserad av det mesta.

Hälsade på min finaste mormor idag. Hon bor på hem. Way back in 2007-2008 skrev jag om att hon och Maj brukade gå ner på stan, köpa vin, och sen bli salongs redan vid lunchtid. Och hur härligt det var att de kunde släppa alla sociala konventioner och löpa linan ut. Tror ni då jag blev lycklig när jag fick se idag, att Maj inte bara är vid liv, utan att de bor på samma avdelning - och de fortfarande suger i sig en vinare tillsammans... Jag älskar min tokiga, senila rara mormor.

Adios.

Normalt att behöva skriva detta inlägg med "felsäkert läge" från en vidrig PC-laptop hos päronen. Bättre än inget, som Kajsa Warg sa.

Nu har jag en vecka kvar på "jobbet" innan semestern. Och sen kommer Bluesen direkt inpå, och det ska ju bli roligt. Det går så från noll till hundra på bara en dag. Hittlills har jag röjt otroligt sparsmakat. Inte dragit iväg på evenemang direkt, utan hållt mig hemma och väntat på nästa vecka. Jag längtar.

Satt ute och lyssnade på Filip & Fredriks podcast förut och plötsligt kände jag mig både iakttagen och granskad. Jag hade rätt i min magkänsla. Bäst som jag satt och rökte/snusade/ölade, stod grannidioten på en stege och meckade takbygel (eller vad jag menar) och hade haft sjyst blick in över päronens blygsamma trädgårdslott. Jävla sinnessjuka apa, tänkte jag då och satte mig med ryggen mot honom. Men kvällen blev sig inte densamma förrän jag lyssnat på nästan hela Timbuktus sommarprat och bärsen gjort sitt, och jag struntade i fanskapet på taket (Fanskap, fanskap, världens bästa fanskap, inget annat fanskap gillar jag så bra så fanskap) men DÅ var han klar och jag hade inte längre något att vinna på genom att sitta med ryggen vänd.

Jaha, stora problem i livet, idiot, tänker ni. Ja, men jag tog "fredag" så att säga och kunde väl kosta på mig att få sitta ostörd och pilla mig i huvet utan publik. Timbuktu var hursomhelst jätteintressant att lyssna på även om jag tycker hans musik är salt på öppna sår.

Nu får ni fylla i resten själva. Och när jag skriver "ni" så är det en högtidlig titulering då jag väl i princip bara har en enda läsare.

..så dricker jag vin och bloggar! Jag och min älskade kille talar ofta om nostalgi. Han kan bli lite sån över det faktum att man inte hänger i sköna kompisgäng längre. Förståeligt. Håller med. Men jag blir bara nostalgisk numer när jag tänker på år 2007. Helt dumt eller! Egentligen hände inte övermycket. Men det var ett uppvaknande. Sista året innan man blev grundmurat vuxen tror jag. Sedan dess har inga mentala förändringar skett. Det tog stopp vid 23-24.
2007 gjorde vi allt. Och inget. Vi tramsade, jobbade, pluggade, lyssnade på bra musik, hånglade, festade, skjutsades på cykel, åh, allt var kul. Livet var sådär som man ville att vuxenlivet skulle te sig när man var i 15-årsåldern. Dvs, inkomst och jävligt mycket fritid och intelligens eller nåt. Vi kan väl kalla det inbillad intelligens.
Och min lägenhet som jag hade haft sen 2004 hade plötsligt börjat kännas som hemma. Kanske var det som bidrog lite extra. Det var mitt hem och där var det pretty sweet.

Vad skulle jag säga....haha.....jo. Nostalgi är förförisk och totalt bullshit. Man upplever aldrig den där underbara känslan medans det där "skojiga pågår", det är en efterhandskonstruktion.

Nu läser jag gamla tweets från mars och blir snabbt nostalgisk. Och då har jag bevis för att det är BS. Det var nämligen inte alls så i verkligheten. Det var en radda krångel också.

Men om man absolut är supernostalgisk över nåt är mitt enda råd: Återskapa minnet!! Gör exakt samma som du minns det! Jag lovar att man kommer må svinbra!! Jag gör om mina nostagi-grejer flera gånger i månaden. Och mycket riktigt, en vecka efter rekonstruktionen blir man nostalgisk över fejken!! Yä!

Dricker rosé, därav ecstasy-vibbarna. Puss.

näj, nu har jag varit inaktiv alldeles för länge, i bloggosfären. Det kliar på båd' hand och fot men det har dessbättre inte stört min förmåga att dricka lite rött dunkvin.

Jag har just avslutat arbetsvecka 4, jippie, heder åt en gammel slacker liksom.

Studenterna väsnas oklädsamt utanför fönstret. Lite ledsamt för en annan som sitter själv och just dricker rött dunkvin.

i övrigt har det varit en dag i rena skära djävulens ångestens dag. Av flera anledningar. Inget att kokettera med, "så att säga".

Men hur det än varit idag, med studentyra och ångest och rött dunkvin vill jag ändå erkänna mig nostalgisk. Jag såg ett gäng kids, tjejer och killar, häva en sista folkis maniskt innan de skulle ta sig in på Husets disco. Huruvida de behövde andas på en aukoritet i ingången förtäljer dock inte historien.

Har blivit påtvingad twitter. Twitter.com/fritzuz

Jobbigt läge. Jag vill ju skriva dumheter hela tiden men det blir lite lätt maniskt. Alla andra twittrare uppdaterar med timmar, dagar och månader emellan. Inte 10 sekunder. Finns viss risk att bli utbränd, hehe.

En sak som är kosmisk och oförklarlig är detta: Att om man sysselsätter sig så trillar erbjudanden in. Varför är det så? Jag har varit på deken hur länge som helst, och nu i tisdags så tog jag itu med verkligheten med allt vad det innebär, och idag fick jag ett roligt jobberbjudande! Skumt!!

Nu är det inte säkert att jag får det men jag är rätt positiv till det. Just up my alley dessutom!

Tack mars månad, du börjar bra. TA I TRÄDET!!

Det är en strålande underbar för-vår-dag! Vi är redan inne i mars för bövelen! Behövs inte så mycket annat för att få själen att tina upp igen.
Jo, en sak skulle förgylla tillvaron ytterligare. Och det vore om min fina kille kunde bli ledig och komma hem till mig igen. Evigheter sen jag såg honom sist. Men imorrn är det sagt att han återvänder hit, så det är bara att ge sig till tåls.

Nya Bright Eyes skivan är det bästa han gjort på länge, Conor alltså. Alla låtar fastnar på hjärnan. Vill bara lyssna på skivan på repeat hela dagarna. Länge sedan ett album hade den effekten på mig!

Och så har jag skaffat iPhone. Var mycket länge motståndare till denna tingest. Tänkte att man egentligen ska skaffa tre separata moduler; en bra digikamera, en bra telefon och en ipod. Och inte ha en massa halvbra komponenter i ett. Men jag hade fel. Allt är bra i ajfånen. Utom täckning. Men det är husets fel. Jag har aldrig uttryckt känslor för en pryl tidigare men "fridas iPhone", jag älskar dig.

Dåligt bara att man inte fick nån manual. Fick leta reda på allt på youtube. Ska det vara så? 
Dåligt också att den är en riktig dyrgrip. Jag kommer aldrig våga ta med mig den ut på fest eller andra utomhusärenden. Sen har jag hört att den är omöjlig att skriva på när han har druckit. Så ska det inte va! Ha!

Bild tagen med ajfån, helt okej kvalitet.

 

A SyFy original eller vad de brukar skryta med. Vi snackar serien "Fact or Faked:Paranormal Files". De går igenom massa läskiga klipp i början på varje avsnitt, sedan bestämmer de sig för två fall att utforska. Så. Jävla. Bra!!

Kolla in vetja!

och tänk att jag hånade mannen i Nettokassan idag som köpte en laptoplampa för 40 spänn. Well I could sure use it now. Skriver i mörker på måfå. Och det innebär en jävla massa suddande och korrigerande.

Jag skrev en text för nästan 2 timmar sen, och först nu har jag kunnat läsa igenom hela. Den är galet mycket mig. Och av den anledningen vill jag ha en privat blogg.

Vid närmare eftertanke kanske jag inte ens borde lägga ut allt hemligt jag skriver. Får bli framtida memoarer!!

För realitycheck: Vad jag läst senaste veckorna, som sammanfaller väl med spökfebruari, Hjärtats Mörka Flod av Dean R Koontz. Shit, va bra han ä. HAR alldri läst nån som e så jäkla bra som han Konnx eller va han heter. Helt sjuuuka saker händer i boken och ja, jag ä som på helspänn jämt hele tiden, hur kommer han på alle galenskaper? De säjer att han typ ä som steven king eller va han stavar men Konns ä bättre. För han tar kvinnor på allvar.

Förlåt mig, Okej. Men jag läser den boken för att jag köpte den på Returen i september. Och jag blir ofta tvungen att hoppa över flera sidor eftersom de är som spetälska för själen. Riktig skit. Annat är bra. Annars skulle jag inte ha läst boken halva natten igår. Men det är lite väl vulgärt för min smak.

Känns lite fel såhär i efterhand att inlägget om spöken blev bloggat just idag. På ett sätt är det som att man har spöken som underhållningsvärde eller läskig adrenalinkick. Och så avlider människor på riktigt. Kanske har man större distans till döden då man inte varit med om överdrivet många dödsfall i sin direkta närhet.

Det påminner lite om Halloween år 1994, när jag och Kim hade bakat nån typ av bakelse åt Pelle och dekorerat med spöken på framsidan av paketet. Mamma tyckte att det var osmakligt att överlämna den gåvan till honom. Vi undrade naturligtvis varför. Hon svarade att hans son hade dött i relativt unga år (30?) och att spökteckningarna skulle få honom att bli illa till mods. Men jag kunde inte alls förstå parallellen. Tyvärr minns jag inte om vi fick ge honom presenten.

Döden är så svår att ta sig an. Kan bero på att vi aldrig talar högt om den i detta samhälle. Döden är inte skamlig... däremot är den ofattbar i många fall. Den är helt skoningslös. Döden är inte sentimental. Den bara tager. Stjäl. Men inte desto mindre verklig och så sorglig att man vill gå itu.

#prataomdetförfan