Wrongway

Men jag har alltid tyckt att John Krasinski från Office (usa) är hemskt likt Mat-Niklas. (Edit, såhär när jag granskat får jag väl säga att de är sådär lika)

Kolla själva.

Mat-Niklas ovan


John Krasiniski


Mat-Niklas


Han, John Krakolini eller vad han heter

Charlotte hade hört ryktet om den långe mannen ända sedan hon var en liten flicka. Föräldrar till barnen i den lilla byn hade använt honom som en skrämselpropaganda, för att hindra kidsen från att springa lös i den mörka skogen. Och ja, hon hade varit livrädd för den sjukligt långe mannen. Enligt hennes mor, var han särskilt förtjust i märgen från små barn. Han var visst duktig på att knäcka benen på precis rätt ställe, och sedan lirka in sin eldröda tunga i benpiporna och slicka i sig det segflytande guldet. Det som blev över av de små kropparna kokade han buljong på. Men Charlotte hade aldrig sett honom. Allt var ju bara rykten, och vem kunde ens bevisa att han existerade? 

Charlotte och ett par andra av byns trotsiga tonåringar satt på stentrappan utanför handelsboden. De var alla klädda i hemstickade ylletröjor och flickornas kjolar var lerfläckiga. Naturen var i sin mest sprakande höstprakt och blöt gyttja låg som en matta över hela byn. Tonåringarna led djup tristess nu när sommaren var slut, dessutom hade byns enda lärarinna trillat av pinn, så skolan hade fått sig ett abrupt slut i augusti. Men vem behövde lära sig de fyra räknesätten, eller kunna stava till ”löneförhandling”? Inte Charlotte i alla fall. Hon var fast besluten om att lämna byn snarast för att prova lyckan i London som skådespelare/modell. Om inte det gick vägen, skulle hon ställa sig i närmsta gathörn i Whitechurch, som hon hört så gott om. Hon var inte helt säker på vad ett sådant arbete innebar, men nog förstod hon att hon skulle få cash.

- Vi måste verkligen hitta på något, sa hon irriterat till de andra och kickade iväg en stor sten.
- Jag vet, sa den lilla rödhåriga flickan, vars ansikte var överbefolkat av fräknar.
- Vad sägs om sanning eller konka? Sa den gänglige unge Richard, son till polismästaren.
- Bra idé. Richard, väste Charlotte.
- Som om det finns så mycket annat att göra då? Sa den rödhåriga flickan.
- Äh, jag vet, okej, jag kan börja då, jag väljer konka, sa Charlotte.
- Du ska gå till den långe djäveln i skogen och hämta nåt ur hans hus, sa Richard.
- Skämtar du? Han är ju bara en skröna, suckade Charlotte.
- Jaha? Verkligen? Hur kommer det sig att jag och Melvin såg honom här i byn förra veckan då? Sa Richard mycket snusförnuftigt.
- Du ljuger…jaja, men jag går väl då. Helvete vilken dum utmaning! Charlotte svor inte ofta. Men nu var hon irriterad.
- Vänta, innan du går…här, ta detta, som skydd. Richard räckte över en liten låda med lås på. I den låg ett ensamt spelkort föreställande Spader Ess.
- Ähum. Skämtar du med mig? Charlotte höjde sitt ena ögonbryn i en sarkastisk gest mot Richard, som såg helt gravallvarlig ut.
- Ta det bara, och stick nu innan det blir mörkt. Och Lycka till!! 

Charlotte satte av längs vägen som ledde ut ur byn. Gyttja upp över anklarna och snålblåst. Ja, hon skulle verkligen lämna det här stället så fort hon bara kunde. Träden svajade och släppte ner röda löv vid varje vindpust. Det var vackert, men det var ändå piss. Och vart sjutton bodde nu den här långe farbrorn? Hon chansade på att det var någonstans i skogen nära den breda ån. Hon hade slutat tro på skrönorna om att han åt barnmärg till frukost, men fisk måste han ju ändå gilla. Och fisk fanns det gott om i ån.

Hon hoppade över ett brett dike och plötsligt var hon innesluten av den mörka skogen. Tallarna var så höga att de krökte sig mot varandra i topparna och tillät inget som helst solljus att komma igenom. Marken var mjuk och luktade förmultnade löv och barr. Här hade hon aldrig satt sin fot förut. Med långa kliv plöjde hon sin väg genom snåren, de täta granbuskarna och hoppade vigt upp och ned från berghällar. Hon hade vandrat runt i över en timme nu, och mörkret hade börjat sänka sig rejält över skogen. Vid den sista berghällen som skulle leda fram till ett öppet fält, (och hennes plan att avbryta denna dumma idé), halkade hon på en slibbig hög mossa som låg fjärilslätt mot berget, och snubblade handlöst rätt ned för en backe. Och hon förblev medvetslös. Med vissa minnesbilder av hur något sjukligt långt stod böjt över henne. 

Med ett ryck slog hon upp ögonen och skannade vettskrämt av rummet där hon låg. Det var ett litet rum i ett ruttet torp. Ett vanligt ruttet torp, som hade en takhöjd på minst fem meter… En brasa brann i en kamin tvärs över rummet, och hon upptäckte att hennes ben var spjälat. Själv var hon placerad i en fåtölj med en filt lagd över sig. Hon flackade med blicken och sjönk ned i medvetslöshet igen.

Hon visste inte hur lång tid som förflutet sedan hennes fall, hennes första uppvaknade och nu, men det måste ha rört sig om flera timmar, för hon kunde se nattens mörker genom ett litet fönster över kaminen.

Men då hörde hon en dov, mörk röst som nynnade ifrån ett annat rum. Och paniken växte i henne. ”Jag måste härifrån nuu!” skrek hennes instinkter. Helst av allt ville hon slippa se sin räddare, det bästa vore om han för alltid fick vara en jävla skröna. Men just när hon tänkte den tanken klev han in genom dörren. Och han var om möjligt längre i verkligheten än i sagorna. 

- Så du är vaken nu? Du höll på att stryka med därute i skogen, vilket tur att jag var där och samlade nötter inför vintern! Sa den långe mannen med ett olustigt flåsande.
Charlotte log obekvämt tillbaka mot honom, och gjorde sitt bästa för att inte visa sin isande skräck.
- Är du hungrig? Jag har lagat duva, och det räcker precis till dig. Du måste vara jättehungrig, så som du har sovit!
Det värsta var inte hans flåsande röst, konstaterade Charlotte. Det var sättet som han talade i utropstecken på.

- Du säger inte mycket. Jag vet vem du är, jag har sett dig! Sett dig flera gånger! Mycket söt!

Charlotte vred sig och då sköt smärtan från benet upp som en missil upp långs hela kropp och stannade i hårfästet.
- Brutet ben, det har du. Jag fixade! Du kan snart springa runt igen! Jag har sett dig springa runt. Du är snabb! Men inte så snabb som jag! Här, ät nu.
- Jag är inte hungrig, viskade hon.
- Men alla måste äta! Duva, jag har dödat den själv! God är den!
- Tack, men jag vill bara komma hem. Snälla, kan du ta hem mig till byn igen?

Skenet från braskaminen fick hans ansikte att förvridas på ett väldigt otäckt vis när han röt;

-Är det tacken? Är det tacken, det! För att jag tar hand om lilla söta flickan? Men nej, hon vill inte äta, hon vill bara hem!

Då lade hon märke för första gången märke till hans overkliga proportioner. Händer stora som dasslock, ben långa och grova som björkstammar, huvudet stort likt de där pumporna som odlades i byn. Och mörka, pliriga ögon djupt insjunkna i det fåriga ansiktet. Hon ville inte göra honom upprörd.

- Jo, jag kan äta lite av din duva. Jag är riktigt hungrig, nu när jag tänker efter.
- Ja! Bra! Min duva är godast av allas. 

Han hade lämnat henne efter en stund, och hon fick medge att hans duva verkligen smakade fantastiskt. Hon gav upp tanken på att försöka komma hem nu i natten, så hon slöt ögonen. Nästa gång hon öppnade dem var hon inte ensam längre. Hon hade vaknat av en frätande andedräkt mot hennes läppar. Det första hon såg i det halvdunkla rummet var ett par mörkt bruna och sorgsna ögon, bara några centimeter från henne själv. Hans läppar sökte sig till hennes. De var torra och spruckna. Men hon blev inte rädd. Mest besviken, över att hennes livs första kyss skulle ske med en vansinnigt lång farbror ute i ett skjul i en mörk skog. 

- Förlåt, mumlade han och backade. Det såg nästan löjligt ut, där han stor på huk och var lika lång som hon var ståendes, i vanliga fall. Han såg så oförarglig ut, så ensam, så generad.
- Det är ingen fara. Vad heter du, förresten?
- Threadwelle, mumlade han förläget. Det är mitt namn. Ingen har frågat mig om det någonsin!

En mystisk känsla av moderlighet drabbade Charlotte, och hon öppnade sin famn.

- Kom hit, se så, viskande hon ömt.

Den mycket långe personen dök in och lät sig omslutas av hennes armar som nätt och jämnt nådde runt hans överkropp.

Hon greppade hans enorma kinder och drog hans mun mot sin egen och kysste honom. Hans ögon började genas tåras och salta droppar rann ned mellan deras läppar, medan de passionerat slafsade, nafsade och kysstes i vad som tycktes vara en evighet. Hans händer vandrade upp och ned längs hennes liggande kropp, och för varje smekning föll ett plagg av henne och ned på golvet. Han var en duktig kyssare, som kysste hela hennes ansikte, hennes hals, axlar…Och hon greppade ett hårt tag om hans hals och viskade;

- Ta mig till din säng, Threadwelle.
- Ja, jag ska!

Han lyfte utan ansträngning upp hennes kropp som om hon vore en liten docka och bar in henne till sin gigantiska säng. Försiktigt lade han ned henne och hennes långa guldlockar flöt ut över kuddarna.Vigt som en lokatt flög han upp i sängen och täckte henne med sin kropp. Hon kände något som var av pepparkvarnsstorlek trycka mot hennes sköte, och med både smärta och vällust fylldes hon av en sjukligt lång jättepenis.

Om det var hennes första gång, så var det definitivt hans första gång också. Men det var väldigt vackert och han verkade ändå veta hur han skulle göra. När det var över låg hon på hans utsträckta arm och log fånigt.

- Det där var inte så illa…du var fantastisk, Threadwelle…
- Du var inte så dålig själv, Charlotte!
- Men, hur kan du veta mitt namn? Det har jag väl inte sagt till dig?

Han skrattade på ett hest sätt.

- Jag antog att du hette så, eftersom folk har sprungit på mina ägor hela kvällen och ropat Charlotte! Charlotte! Charlotte, var äääär du?!! På mina ägor har de sprungit!


En iskall blixt slog ned i hennes bröst. Threadwelle rullade runt och såg in i hennes ögon.

- Jag har satt upp en stor skylt, på den står det klart och TYDLIGT: Inkräktare skjuts omedelbums! Han skrattade och snörvlade.
- Vad menar du?!
- Jag skjöt dem allihop och slängde dem i en hög bakom dasset! Hehe, kan inte byfolk läsa?!
- Du skämtar. Du ljuger.
- Charlotte, du har ett så vackert namn. Charlotte, Charlotteeeee…..nu ska du bo här. Kan du flå fågel! Jag kan visa! Det är lätt! 

Och chocken fick henne att sjunka tillbaka in i medvetslöshet. Hon drömde om London och vansinniga jättar. När hon vaknade kände hon hur blött allting runt henne var. Hon slog upp ögonen och fann att hon låg där i skogen där hon fallit. Och så pustade hon ut allt luft hon haft i lungorna och lugnade sig själv med att allt bara varit en förbannat dröm. Naturligtvis fanns det inga jävla folkilskna jättar i skogen, åh, vad dumt allting var. Men benet värkte precis som det hade gjort i drömmen och visst var det brutet. Hon famlade efter sin ena sko, när hon såg något som fick skräcken att hugga henne tre miljoner gånger i mellangärdet. Ett fotavtryck som var sjukligt långt.

Kolla varifrån!

jag leker m kameran, hm, ser ut som en arbetsløs 25åring.

Jag har liksom en rad andra människor, en skrivare till datorn. Av många olika anledningar använder jag den sällan. Men ibland kan man komma att behöva den, som att leka med scannern (som jag gjort nedan). Till saken hör att den här skrivaren har kommit med hot och trakasserier i flera månader nu som jag ignorerar genom att koppla bort den från datorn.

Så idag. Jag behövde scannern som ovan nämnt, och då sade datorn med sällskap av skrivaren bestämt nej. Det var som om skrivaren var kränkt eftersom den blivit luftbehandlad under så lång tid att den svarade mig med följande tonfall:

"Jaså, nu duger man? Ja, men serrö, jag är trasig. Eller trasig och trasig, jag skulle väl kunna funka om jag kände för det, men vet du vad? DET GÖR JAG INTE!"

Så jag har fjäskat, lirkat, tryckt på knappar, läst manualer....och då ville den plötsligt. Men det var inte vad jag VILLE: Den printade ut 16 sidor tentaplugg som ju är totalt inaktuellt just idag. Sedan hånskrattade den fula burken och hintade om att på grund av denna uppvisning i felprintande så var bläcket slut. Jomen.

"Jaha? Var det inte 16 sidor strunt du ville ha? Nej, men så att...jag har inget mer bläck i mig...så synd för dig, människodjävel."

Jag lirkade än mer. Men fick bara samma svar. "Ett allvarligt fel inträffade under installationen." Jag har inte ens försökt installera något.

Jag sket tillfälligt i skrivaren och begav mig till gymmet för ett svettigt pass. Sedan smygknäppte jag på datorn och utan att skrivaren var medveten om det började den fungera exemplariskt. Som om jag väckte den och den famlade runt yrvaket och presterade godkänt utan dess vetskap.

Flera pics lyckades jag lura ur den innan den skrek ursinnigt: "Du har lurat mig! Ditt svin! GRR! Nu lägger jag av. Hoppas du är nöjd, see you in hell, moahahahahha!!!"

Och visst är jag nöjd.